Damp-unge

Min klasskamrat Charlotte tror att jag har ADHD. Det var efter några dagars grupparbete tillsammans som hon lite finkänsligt lade fram sin hypotes om min eventuella neuropsykologiska störning.

-Det är något allvarligt fel på din överaktiva hjärna! Har du ADHD eller?

Av det vi läst i skolan om ADHD har jag förstått att man som barn ska ha varit en sådan där jobbig unge som kastar möbler i klassrummet och att man i vuxen ålder absolut inte ska klara av att sköta högre studier. Har man ADHD klarar man sig inte i samhället utan medicinering. Så jag invände förstås och sa att jag självklart inte har ADHD. Jag förklarade att jag bara är lite överaktiv och kan bli pratig när jag varvar upp. Jag kan ju koncentrera mig jättebra på vissa saker. Ibland för bra. Det händer till och med att jag blir så koncentrerad på något jag sysslar med att jag knappt äter eller sover på flera dagar.

-Jo, det kallas för hyperfokusering. Personer med ADHD kan i regel koncentrera sig på saker som är roliga eller tillräckligt stimulerande.

-Ja, ok då. Men jag klarar ju av skolan. Visst att jag blir väldigt rastlös av föreläsningar, men det funkar ju. Det är inte så att jag börjar springa runt i klassrummet.

-Nä, vuxna personer med ADHD gör sällan det. Särskilt inte högbegåvade. De utvecklar kompensatoriska strategier istället. Hur funkar det för dig när du inte ritar, viker origami eller löser sudoku under en föreläsning?

Fan också. Eftersom jag fortfarande inte ville vara en jobbig damp-unge, och faktiskt kände mig ganska sårad och ledsen över att hon trodde att jag var det, så fortsatte jag att argumentera emot. Problemet är att hon gjorde sin kandidatpraktik på Karolinska på en avdelning för utredning av ADHD och har med andra ord väldigt bra koll på vad hon pratar om. Det tog ungefär en vecka av fortsatt argumenterande innan jag började tänka att hon kanske har rätt.

Nu har jag läst in mig lite mer på ADHD i allmänhet och på hur det yttrar sig hos personer med hög IQ i synnerhet, och jag tycker att jag uppfyller oroväckande många diagnoskriterier. En fara med att läsa psykiatriska diagnoser är att de så gott som helt är beteendebaserade. Och med tanke på att till exempel ADHD handlar om beteenden som vi alla uppvisar och har problem med i varierande grad är det lätt hänt att man tycker att man känner igen sig. Jag vill dock gärna tro att mina år på psykologprogrammet och inom psykiatrin har lärt mig att inte läsa diagnoser som horoskop och att jag någorlunda kan skilja mellan när ett beteende är relevant i klinisk bemärkelse och när det faller inom normalzonen.

När jag presenterade idén om att jag kanske har ADHD för en god vän så ställde han en intressant fråga. Han undrade vad det skulle spela för roll om jag faktiskt skulle få en diagnos. Jag fick fundera en stund innan jag lyckades klura ut varför jag någonstans är väldigt lockad av möjligheten att det skulle kunna vara så att jag har ADHD. För det är jag.

Det finns ett antal områden i mitt liv som jag inte får att fungera som de borde. Jag klarar inte av att äta eller sova ordentligt och regelbundet. Mitt rum är alltid stökigt och ostädat. Jag lyckas inte hålla reda på tider, klassrum och examinationer i skolan och jag slarvar bort viktiga papper och räkningar. Även om jag distraherar mig själv med att rita, vika origami eller spela sudoku så är det fortfarande stressande att sitta på föreläsningar. Känslan av rastlöshet är väldigt påfrestande och även om den kan distraheras bort med kreativ verksamhet så är det paradoxalt nog utmattande att alltid känna ett driv att göra något.

Men, det är väl bara att ta sig i kragen och skärpa till sig, kan man tycka. Jo, det är vad jag har försökt med i snart 33 år. Och det fungerar i en vecka eller två. Om jag till exempel verkligen bestämmer mig för att sköta mig med maten så går det. Men bara så länge jag gör det till högsta prioritet och sätter allt annat åt sidan. Så fort något annat dyker upp så är jag tillbaka på att leva på fryspizzor och yoghurt. Jag har aldrig förstått hur folk orkar hålla på och laga mat varje dag. För att inte tala om att komma ihåg att handla råvaror och tänka ut recept. Det tar ju så mycket energi att man inte får något annat gjort.

Det som gör mig fundersam är varför jag klarar av att prestera väldigt bra inom vissa områden, men misslyckas kapitalt med saker som egentligen borde vara enkla. Jag har försökt med listor och kalendrar, att skriva upp aktiviteter på ett schema och ställa alarm för att påminna mig. Men det fungerar aldrig. Min egen förklaring har varit att jag helt enkelt är lat och slarvig. Med tanke på vilka ansträngningar jag ändå gjort över åren för att förändra mig så kan jag i nuläget tycka att det ligger något orättvist över min egen förklaring. En diagnos hade i någon bemärkelse inneburit en upprättelse inför mig själv. Och om medicinering med metylfenidat innebär att det faktiskt skulle bli mer hanterbart att sitta på föreläsningar, läsa kurslitteratur etc, så skulle det vara fantastiskt skönt.

Nu har jag fått tid för ett bedömningssamtal för en ADHD-utredning på Karolinska. Charlotte var vänlig nog att ringa upp dem och lämna över luren till mig. Tack Charlotte!

7 Responses to “Damp-unge”


  1. 1 Jesper september 22, 2010 kl. 10:35 e m

    Jag kan säga att t.ex. matlagningen, som du ser som tidskrävande, ter sig väldigt naturligt för mig. Jag känner knappast att jag förlorar tid på att tänka ut recept och laga mat även om det kan ta upp mot två timmar. Sen så kan de bero på mitt genuina matintresse också.
    Känner mig lite träffad vid horoskopläsandet av diagnoser också faktiskt, min nya favorit är narcissism, dessförinnan var det psykopati och innan det depression. Det är väl så att man söker anledningar för att förklara sitt beteende helt enkelt, för att slippa förändra sig, man känner sig trots allt bekväm i det man gör, även om det går skit!

  2. 2 Mimmi september 26, 2010 kl. 10:25 e m

    Låter befriande!

  3. 3 DJ september 27, 2010 kl. 11:42 f m

    Så för att förenkla det hela.

    Eller som en psykolog sa till mig:

    Prova metylfenidat blir du lugnare så har du ADHD, annars får du klättra på väggarna ett par timmar…

  4. 4 bob dobalina september 28, 2010 kl. 10:15 e m

    Meh. Diagnosen ställs relativt behandlingsbehov. Har du ett sådant?

    Eventuella differentialdiagnoser:
    a) Lat-å-slarvig
    b) Ungkarlig

    Prova skärpning och sällskap – blir du lugnare är det något av ovanstående, annars får du klättra på väggarna ett par timmar…

    • 5 silverponnyn september 29, 2010 kl. 3:50 e m

      Åh tack!! Det visade sig bara vara ett fall av lat-å-slarvig. Nu har jag tagit mig i kragen och allt fungerar utmärkt. Att jag inte tänkt på det själv tidigare.

      • 6 madinsane februari 18, 2011 kl. 9:54 f m

        strålande! det är nog någonting även jag borde ha tänkt på. i mitt fall kan det nog vara ”ungkarlig”.. eller kanske t om en dubbeldiagnos. lat-å-slarvig i kombination med ungkarlig. toppen, tack! ska bli skönt att få dela denna goda nyhet med familjen.

  5. 7 Mimmi oktober 20, 2010 kl. 1:18 e m

    Hej!

    Varför blev det tyst? Jag saknar min favoritblogg!

    Mimmi


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: