Nu även på Spotify

iOktember

I veckan lades musik från poporkestern jag spelar i upp på Spotify. Det har varit fördröjningar och krångel och väntan har varit lång. Finns man inte på Spotify så är man inte ett riktigt band. Så jag borde vara glad, men det är jag inte. Jag borde tycka att det är coolt, men det gör jag inte. Jag tyckte det innan, men samma sekund som låtarna fanns där så försvann alla positiva känslor. ”Jaha, det var ju inget märkvärdigt.”

Om jag hade gjort mig ansträngningen så hade jag förstås kunnat förutsäga att det skulle bli så här. Ett ledord i mitt inre liv är ‘duger inte’. Jag ställer upp mål och höga krav som jag föreställer mig är väldigt viktiga. Men så fort målen är uppnådda tappar de allt värde. Jag tror att resonemanget går något i stil med ”om jag kunde göra det, så är det ju inte värt så mycket”. Nya mål måste sättas. Gärna så att de känns smått ouppnåeliga.

Jag lever för att prestera. Bilder måste ritas och låtar och texter måste skrivas. Men det duger inte. Nästa måste vara bättre än den förra. Varför? För att det är genom prestation man får bevis för att man är något. I mig själv har jag inget värde. Det blir en tröttsam och ändlös jakt på bekräftelse. Och eftersom den inte kan komma inifrån måste den sökas från omgivningen. Dessvärre förutsätter jag som oftast att jag inte ska få den bekräftelse jag vill ha, så i preventivt syfte tar jag reflexmässigt till den dysfunktionella strategin självhävdelse. Jag slår mig för bröstet och skriker ”Se mig! Se så bra jag är!”. Det är förstås inte bara osympatiskt utan resulterar även i att bekräftelsen uteblir. Ingen vill ge beröm till en självgod jävel. Min respons blir då att slå mig själv ännu hårdare för bröstet och skrika högre. Den önskade effekten lyser med sin frånvaro.

Det blir värre när jag är singel. I ett förhållande kan jag fokusera min uppmärksamhet på den andra personen. Jag lyssnar och förstår, jag löser problem, tar hand om och lär känna den andre bättre än någon tidigare gjort. Jag blir behövd. Att vara behövd är den ultimata bekräftelsen.

Det är säkert en stor anledning till att jag trivs så bra med att jobba i vården. Det finns många andra som skulle kunna göra ditt jobb, men det måste göras och det är du som gör det. Du är behövd.

Min egen inte så vågade gissning är att jag har min uppväxt att tacka för att jag är sån här. När min lillebror föddes blev det sorg i hemmet. Ett handikappat barn – vilken tragedi! Av naturliga skäl kom familjelivet de efterföljande 20 åren primärt att handla om min brors välmående. Jag förstod det inte då, jag var bara sex år och tyckte att det var jätteroligt att få bli storebror, men mina föräldrar var förkrossade. Som barn gör anpassade jag mig och lärde mig att bekräftelse kan fås genom att vara en duktig storebror som tar hand om sin lillebror och genom att prestera i skolan och vara duktig på att teckna. Så jag gjorde det.

Det kunde nog ha varit bra med det om inte mina föräldrar hade haft en lite skev inställning till beröm. Min pappa är, och var, i och för sig väldigt bra på att ge beröm, men jag tror att han överskattar mig. Så även som barn. Ibland vill man bara få höra att teckningen är fin och vara utan den konstruktiva kritiken.

-Pappa, titta på den här teckningen.

-Jätte bra! Vad duktig du är.

-Tycker du?

-Absolut. Men du, kompositionen är inte optimal. Och perspektivet är lite skevt här.

-Jaha…

-Och sen så är proportionerna lite fel på den gubben. Armarna är för korta och huvudet för stort.

-Skit i det. Jag river sönder den istället.

-Ja, då blir det bättre när du gör om teckningen. Gör om, gör rätt!

Det här var ju förstås mindre vanligt eftersom han tillbringade mesta delen av tiden på jobbet eller med att bygga om huset. Mamma å andra sidan har en överdimensionerad känsla för jantelag. Man får inte tro att man är för bra, för då blir man odräglig och lat. Jag förstår att det grundar sig i välmening, men det är inte hälsosamt för ett barn som kommer hem, helnöjd över att ha lyckats få en fyra i hatämnet fysik, att få höra att ”jo, men det är ju inte en femma”. Det duger inte.

I skolan kan man få uppmärksamhet på två sätt: Du kan vara duktig eller stökig. Det bästa är förstås en kombination av de båda. Om man lever rövare på lektionen, aldrig gör sina läxor och blir utslängd från klassrummet av och till så vet inte läraren hur han ska hantera att man skriver bäst på provet. I bästa fall ser han det som sin läraruppgift att motivera eleven till att fokusera sin energi på något positivt. ”Du har ju sådan potential.” Fet chans gubbjävel. Samma sekund jag slutar stöka och börjar läsa läxorna så tappar du intresset.

Jag ser inget bättre sätt att avsluta detta inlägg på än med några ord från Jan Guillou, som ju inte bara har erfarenhet av att vara en stökig elev, utan även vet ett och annat om bekräftelsebehov.

2 Responses to “Nu även på Spotify”


  1. 1 Sara september 11, 2010 kl. 3:06 e m

    Det här legitimerar helt klart den här kommentaren: HAHAHAHA!!

    (Avseende bilden alltså. Texten är ju inte så rolig, men mycket självutlämnande och också lite fin.)

  2. 2 Gubbtjyven september 11, 2010 kl. 3:15 e m

    Men du
    det är inte så jävla lätt att var förälder heller, kanske du får erfara det en dag.
    Jag tyckte alltid du var bra och min kritik var nog inte sådär vass som du skriver, det är jag inte kompetent till. Så, bland alla dina överdrifter i denna blogg lägger jag detta till de andra. Fast det är klart, om det nu var din upplevelse så. Och därmed är man inmålad i det berömda hörnet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: