Med kniven på hjärtat

Jag fick besök av emokids på bloggen igår. Någon hade länkat till inlägget om SD på ett emo-community, och tydligen kom några av dem hit för att titta.

När jag var knatte var emo bara en musikstil och inte en fullvuxen subkultur som nu. Det närmaste som fanns var goth, synthare samt svart- och depprockare. Vi lyssnade på Cure, Front 242 och Sisters of Mercy och hade kostym och doctor martens. En gång testade jag att ha kajal när jag skulle på en släktmiddag. Det var ingen omedelbar succé.

När jag gick i tvåan på gymnasiet blev jag kompis med Karina. Hon hade läst boken Prozac Nation och introducerade mig för det här med att skära sig. Som en parentes kan nämnas att detta var under mitten av nittiotalet. Att skära och rispa sig var fortfarande ett i mångt och mycket okänt fenomen och inte alls lika förankrat i ungdomskulturen som nu.

Lite av en manual för självskadande skolflickor.

Jag hade börjat mitt självskadebeteende redan vid 11-års ålder, men fram till att jag lärde känna Karina var jag en glad amatör. Jag hade varken riktlinjer eller förebild utan fick prova mig fram själv genom att testa allt från att riva med naglar till att rispa med sax. När Karina introducerade mig för att skära med kniv blev jag fast. Inte nog med att det fungerade bra i ångestdämpande syfte, det såg även tuffare ut och tillförde något viktigt till min tonårsmagra identitet.

Det tog många år för mig att sluta skära mig. Även om den identitetsskapande charmen självskadandet haft i tonåren klingade av så tilltog dess ångestdämpande funktion. Att skära sig själv kan vara en oerhört potent lindring av ångest, och jag hade inte utvecklat några andra redskap för att hantera mig själv. Det dröjde fram till att jag var 25 innan jag till slut tröttnade och lade kniven på hyllan.

Mina ärr och hemmagjorda tatueringar är bleknade nu, men de syns fortfarande. Det händer att jag undrar om folk lägger märke till dem och vad de tänker i så fall. Särskilt i sammanhang när människorna runt omkring mig har kunskap att förstå vad det handlar om. De är dessvärre svåra att undvika när man läser till psykolog och jobbar inom psykiatrin.

Jag tror att mitt eget förflutna som kund inom psykiatrin och mitt eget mående har ganska lite att göra med mitt val av framtida karriär. Den idén växte fram från ett helt annat håll. Jag hade nog trivts utmärkt som akutsjuksköterska eller kirurg också, men jag får för mig att psykologyrket passar mig bättre.

Men vad har Freud att säga om självskadebeteende?

4 Responses to “Med kniven på hjärtat”


  1. 1 C september 4, 2010 kl. 4:25 e m

    Det är emocore.se du menar vad?
    En gång i tiden var emocore ett emo-community, inte längre. Nu består det av alla möjliga ungdomar som samlas där för att vara så dryga som möjligt och prata skit om allt och alla. Ingen trevlig sida helt enkelt.

  2. 2 Erik september 4, 2010 kl. 10:26 e m

    Nej nej, du har fått det om bakfoten kära du.
    Vi är inte dryga, vi är ärliga.
    Det är de personer i de mindre åldrarna på emocore som inte förstår den hårfina skillnaden.
    Det är oftast inte så att folk säger till dig att du inte har fullständig kunskap om ämnet du diskuterar för att vara dryg, utan för att vi är ärlig.
    Denna ärligheten är förstås skapad av att man inte ser effekten av ens ord på andra sidan skärmen, men nog om detta.

    Kan det vara så att Freud var ”the original emo”?

    Tycker att din satiriska SD-bild var riktigt rolig, till och med emocore.se’s egne SDare Motherfucker3(det finns flera, men han skriker högst) skrockade och tyckte att det var roligt.

    May the Schwartz be with you.

    • 3 silverponnyn september 5, 2010 kl. 3:47 f m

      Det är inte så allmänt känt, men Freud var uttalad mäskpunkare. Det var något han talade tyst om i den senare delen av karriären, men han stod alltid fast vid sina ideal.

      • 4 Erik september 5, 2010 kl. 4:01 f m

        Han ville inte avslöja sitt inre för världen.
        Man kan se rädslan och oron i hans små grävlingsögon, han var en man med två liv.
        På dagen en respekterad man med förkärlek för mind games, på natten en partyprisse som gärna höll igång tills gryningen.
        Det sägs att likmaskarna som åt hans lever vart så intoxikerade att dom grävde sig upp ur marken och formade ordet ”PARTY”.

        Rest in peace good sir.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: