Peter väljer parti

Jag känner mig rådvill inför det stundande valet. För fyra år sedan slängde jag bort min röst på F!, ett misstag jag inte tänker göra om igen. Problemet är att jag är alldeles för lat och ointresserad för att sätta mig in i vad de olika partierna faktiskt har på agendan utöver käcka slagord och klämmiga slogans.

Även om man skulle ha tid och ork att ordentligt sätta sig in i de olika partiernas programförklaring så räcker det inte. För att kunna ta ställning till om politiken verkar vettig krävs dessutom gedigna kunskaper i nationalekonomi, statsvetenskap, socialpsykologi och politisk filosofi. Och en schysst kristallkula. Att det ska vara så svårt att göra ett informerat val.

Det jag sett av valdebatter och dylikt har inte bidragit nämnvärt till att öka min kunskap på området. Däremot har det avsevärt minskat min tilltro till demokrati som styrelseskick. Retoriken är fördummande. Men innan man ställer sig i klunga och självrättfärdigat hytter näven åt alla dåliga politiker ska man komma ihåg att en bra demokrati förutsätter en kunnig och insatt väljarkår. Eller uttryckt med andra ord: vi får de politiker vi förtjänar. Grattis Sverige!

Min 27-åriga lillebror Peter röstade i det förra valet. Det är väl inget märkvärdigt med det kan man tycka, om det inte vore för att han är gravt förståndshandikappad. Peter har ungefär motsvarande den intellektuella förmågan hos en normalbegåvad 10-åring, men i sann demokratisk anda så har han trots detta rösträtt. När jag först fick reda på hur det låg till blev jag först lite bestört. Är inte en av anledningarna till att vi har 18-års gräns på rösträtt att vi anser att barn inte är förmögna att göra ett informerat val? Min bror vet ingenting om politik. Han har faktiskt antagligen sämre koll på politik än en genomsnittlig 12-åring. Den enda anledningen till att han röstade är att vår mamma, som så många föräldrar till handikappade barn, ansåg att det är hans demokratiska rättighet. Om icke-handikappade röstar, då ska han rösta.

Det är förstås något egalitärt och fint över tanken. Enligt uppgift gick det till så att mamma satte min lillebror i rullstolen och rullade iväg honom till vallokalen. Som lojal folkpartist kan man tänka sig att hon skulle ha utnyttjat hans valsedel för att lägga ytterligare en röst på Folkpartiet. Men, nej. Hon lät honom välja parti helt själv. Hur? Genom att Peter fick peka på den valaffisch i lokalen han tyckte bäst om. Till mammas förtret blev det Socialdemokraterna. Varför kan vi bara spekulera i. Kanske var det för att han kände igen Göran Persson från tv (min lillebror gillar att titta på tv). Eller möjligen för att han tyckte att Göran såg trevlig ut på bilden. Kanske var det något så enkelt som att han finner bukfetma betryggande. Vem vet?

När man tänker på saken så är det väl egentligen ganska lite som skiljer min lillebrors underlag för sitt beslut från den genomsnittlige väljarens. Varför skulle politiker annars lägga ner tid och pengar på andefattig retorik, poppiga slogans och klatschiga reklamaffischer. Om folk faktiskt lyssnade och var insatta så skulle det väl räcka bra med goda argument?

Grattis världen!

Innan jag sjunker ner fullständigt i mitt eget lilla träsk av cynism vänder jag mig till den existentiella filosofen Jean-Paul Sartre för några tröstande ord:

4 Responses to “Peter väljer parti”


  1. 1 Daniel september 2, 2010 kl. 7:18 e m

    Ha ha. Din humor läser roligt på mina ögon, munnen vill skapa leende form.

    De enda som mig veterligen har uttalat sig emot påskyndad ekonomisk tillväxt (läs överkonsumtion) och istället vill satsa på att försöka hålla planeten vid liv ett tag till, är MP. Därför har jag vid varje val sedan 1998 dragit på mig gummistövlarna och islandströjan, odlat helskägg och torkat trattkantareller under septembersolen. Sedan konsekvent lagt min röst på miljömupparna. Inte för att jag alltid själv lever så miljömedvetet. Men jag försöker. Inte för att jag tror de klarar att regera ett land på egen hand. Men de behövs.

    Dock, efter att ha läst berättelsen om Sverigedemokratmannen så har jag nu insett att arbete ger frihet.

  2. 3 Samuel september 3, 2010 kl. 1:05 e m

    Visst väcker det ångest att välja, det är ju därför det har varit så vanligt med traditionsröstning, ”vadå välja, i min familj röstar vi på folkpartiet!”. Jag har tröttnat helt på att ha ångest inför valet och dess utkomst. Jag kastar min röst på miljöpartiet år efter år utan att egentligen veta vad de står för i dess rätta mening, men det vet ingen, inte ens politikerna själva. Som parti så hymlar de åtminstone inte med sitt intresse för kompostering och det är ju fint. Det sorgligaste är ändå att det verkligen är som du säger, vi får de politiker vi förtjänar, därför är det så fint med politikerförakt. Take a look in the fucking mirror morons! ..och då innefattar jag mig själv i denna grupp..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: