Satir, propaganda och en oväntad reaktion

Gårdagens inlägg om Sverigedemokraternas nya valfilm har onekligen gett lite oväntade reaktioner. På något outgrundligt sätt hittade Joakim Larsson från SD inlägget och twittrade om det, vilket resulterade i att det låg en länk till min blogg på SD:s hemsida. Jag har i och med detta förvisso slagit mitt rekord i antal läsare med råge, och det är ju så klart kul, men jag är lite förvånad över reaktionen. Joakim kommenterar inlägget:

Ha ha ha ha ha ha!

Det här var nog den roligaste satir över SD:s budskap som jag har läst nån gång tror jag.

Jag förstår inte. Jag liknar SD:s valfilm vid nazistpropaganda. Mina teckningar är baserade på ultranationalistiska tyska affischer. Barnen har för tusan på sig hitler jugend utstyrsel! Borde det inte bara vara förolämpande?

Det är ganska ovanligt att människor tycker att det är så särskilt kul att skämta om sina hjärtefrågor. Testa att kasta ett paket bacon på en vegan så får du se vad jag menar. För politiker brukar det egna partiets politik utgöra en sådan humorbefriad zon. Men uppenbarligen inte för Joakim. Hans kommentar hade förstås varit ett strategiskt smart bemötande om det vore så att jag hade en enorm läsekrets. Men det har jag ju inte. Joakim kunde lika gärna ha struntat i inlägget och så hade det varit bra med det.

Missar Joakim den uppenbara referensen till nazism? Det tror jag knappast. Han verkar vara en ganska intelligent person. Är det så att han inte tycker att nazireferenserna är så särskilt provocerande för att han själv har liknande sympatier? Måhända, det är omöjligt för mig att uttala mig om. Eller är det rent av så att Joakim är en skön snubbe med självdistans? Kan han helt enkelt uppskatta humorn i inlägget och tar avstånd från en mer brunsvart ideologi? Jag vill gärna tro att det är det sistnämnda.

Jag vill poängtera att jag inte är kvalificerad att ta ställning till SD:s politik i sak. De kanske har en jättebra agenda. De kanske är satans hantlangare. Jag vet verkligen inte. Jag är så politiskt oinsatt att jag avstår från att uttala mig. När jag tänker på saken så är det osäkert om jag ens borde vara tillåten att rösta. Att kritisera SD:s politik utifrån min bristande kunskap vore att sjunka till samma låga nivå som de som till exempel uttalar sig fördomsfullt och förenklat om invandrare som grupp. Och det tänker jag inte göra.

Vad jag däremot är kvalificerad att uttala mig om är vilka medel och vilket uttryck SD använder sig av i sin valfilm. Man jobbar med starka symboliska grepp. Den stackars ensamma svenska pensionären mot en grupp invandrare, presenterat i en hotfull och karg miljö. Den väldigt heterogena grupp vi klumpar ihop under paraplybegreppet invandrare får symboliseras av kvinnor försedda med burka och barnvagn. Det är listigt. Att porträttera dem som aggressiva talibaner och/eller lömska våldtäktsmän hade varit alltför rättframt. För mycket propaganda att svälja på en och samma gång. Nu jobbar man istället med associationer och anspelar på föreställningar om mer förtäckta hot vilket lämnar största delen av skrämselarbetet till tittarens egna föreställningar. I tittarens huvud låter burkan invandrarna förvandlas från individer till ansiktslösa symboler för religiös extremism och förtryck. Barnvagnarna låter oss förstå att gruppen förökar sig och hotar att ta över Sverige. Tittarens egna fördomar och rädsla blir Sverigedemokraternas allierade.

Retoriken i filmen är dikotom så det skriker om det. Man måste välja: invandrare eller pension. Nödbromsen signalerar krisläge, att det är ett val som måste göras omgående innan det blir katastrof.

Jag avstår som sagt från att uttala mig om politiken. Men valet av berättartekniskt grepp i filmen äcklar mig. Man förenklar och anspelar på folks mest primitiva fördomar. De politiska riktningar som historiskt sett använt sig av liknande propaganda har utfört några av vår tids vidrigaste övergrepp på människor. Att man väljer en liknande retorik utan att skämmas är en ordentlig varningslampa.

Till Joakim vill jag säga att din kommentar var trevlig och all heder till dig för ditt förhållningssätt. Jag hoppas innerligt att du faktiskt är en skön snubbe med självdistans som inte gillar att marschera i led.

1 Response to “Satir, propaganda och en oväntad reaktion”


  1. 1 Chang Frick augusti 31, 2010 kl. 2:43 f m

    Hej hej!

    Jag är själv en aktiv Sverigedemokrat och jag måste säga att jag skrattade också åt din satir. Även om den inte hade den där knorren som satir normalt brukar ha, så var den ändå hyffsat välgjord! Hoppas få se mer sånt!🙂

    Jag skrattar också åt jämförelser mellan SD och Nazi. Men jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på ett bra sätt.

    Man kan säga att Nazism är raka motsatsen till vad jag och SD står för. När meningsmotståndare således vill klistra rasist eller nazist stämpel på en så blir det mest att man småler åt det, liksom inget man ens bryr sig om.

    När det ovanpå sker satir utifrån den utgångspunkten så blir det satir i dubbel bemärkelse på något sätt. Jag upplever ditt alster som en satir på hur meningsmotståndare försöker ”slå hål” på våra argument och vår politik. Det blir humor av det helt enkelt. Jävligt svårt att förklara på ett enkelt sätt.

    Men kul e det!🙂 Mer sånt tack!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: