Vem ska trösta knyttet?

Morgon. Äntligen. Jag är fullständigt utmattad. Det är mitt andra nattpass i rad och dagen bjöd på hantverkare som skulle borra när jag ville sova. Sömnbrist och två marathonlånga ångestsamtal lämnar mig som ett emotionellt tomt skal. Jag lyssnar och förstår. Försöker trösta. För det är inget jag kan göra, bara finnas där att lämpa över ångesten på. Kvinnan som ringer det andra samtalet gråter förtvivlat hela timmen det varar. En vanlig kvinna som livet valt att lasta så mycket jävligheter på att hon till slut inte orkar bära mer. Det är hennes tur att bryta ihop nu. Det är hennes tur att få vara liten och trasig. Och det är mitt jobb att, åtminstone för en timme, hålla henne i handen och säga att det kommer bli bättre. Inte nu, men någon gång. Så mycket jävligheter att vem som helst skulle bryta ihop. Jag tycker så synd om henne och känner mig så maktlös. Det finns inget jag kan göra mer än att lyssna och förstå.

Till slut måste jag avsluta samtalet. Eländet tar aldrig slut och hon behöver verkligen få prata, men jag orkar inte mer. Och det här är ett jobb där det inte finns utrymme för misstag. Det är inte ok att ha en dålig dag. Men hon förstår. Hon tackar och säger att det känns bättre. Hon tackar igen, och igen och låter uppriktig. ”Vem ska trösta knyttet?” snyftar hon. ”Det är vi på Mobil Psykiatri som gör det”, säger jag. Hon skrattar. Det känns befriande. Vi lägger på.

Jag ringer upp jourläkaren och frågar, nej kräver, att hon ska skriva ut ett livstidsförråd av Stesolid åt mig. Hon vägrar. Sen skäller hon på mig för att jag ringer och väcker henne fem timmar efter att hennes skift slutat. Jag ringer upp mig själv. ”Jag har sådan ångest”, skriker jag. Det blir rundgång mellan telefonerna. ”Men min ångest då? Har du inte tänkt på den?” vrålar jag tillbaks. Det blir bältesläggning och tvångsinjektion. En riktig cirkus. Det är ohyggligt svårt att spänna fast sig själv i en bältessäng och jag gör dessutom panikartat motstånd. Vänsterhanden har ett järngrepp om den högra. Jag kämpar som en tiger, men utmattning och benzodiazepiner tar slutligen ut sin rätt och jag slocknar i min egen svett.

Småprat med kollegor. Solen har gått upp. Jag går hem om en halvtimme och då kan inga hantverkare i världen hålla mig vaken.

2 Responses to “Vem ska trösta knyttet?”


  1. 1 Sickan augusti 6, 2010 kl. 8:59 f m

    Naaaw! men alltså.. sova på jobbet? å kräva benzo? trodde du var more slick than that! Regel nr ett: vet aldrig namnet! Regel nr 2: var lite nervös för det här med tabletter över lag. Regel nr 3: ring inte ngn mitt i natten å be om en tjänst som du tidigare har försöktge kicken.

    • 2 silverponnyn augusti 6, 2010 kl. 5:13 e m

      Du har förstås helt rätt Sickan. Du är klok och vis och jag borde veta bättre. Jag skyller på tröttheten. Från och med nu ska jag ha reglerna uppskrivna på insidan av pärmen på mitt anteckningsblock.

      För övrigt, det var ju faktiskt Inger Ström som var jourläkare. Alla säger att hon har varit ovanligt trevlig och tillmötesgående på sistone. Märkligt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: