Hinderbana, spikmatta och sen då?

Klockan är tre på eftermiddagen och jag är nyvaken och förvirrad. I går kväll var jag på ytterligare en date med det lilla skogstrollet som bor i gruppboendet i källaren. Jag tror det var en date i alla fall. Det är väldigt svårt att avgöra med henne. Vi mötte upp vid Södra Station och, jag är inte säker, men jag tror att hon hade piffat till sig inför vårt möte. Hon luktade i alla fall parfym och var väldigt fin att titta på.

Jag har börjat förstå att man får ta en date med lilla trollet lite som den kommer. Jag blev därför inte förvånad när hon inledningsvis uttryckte en önskan om att bege sig till en höjd av något slag. Kanske en hög kulle. Så vi gjorde det. Inte heller funderade jag alltför mycket på hur det kom sig att vi senare befann oss på den militära hinderbanan vid Karlbergs slott. Det regnade och det lilla skogstrollet klättrade på repstegar och hoppade över vallgravar. ”En sån här skulle man ha hemma” sa hon och verkade tillfreds med livet. Själv tyckte jag hinderbanan kändes oerhört symbolisk.

”Kan inte du få en oemotståndlig lust ibland att vara upp och ner?” frågade hon. Vi satt på Theodoras vid Fridhemsplan och drack billig öl bland alkisar och artonåringar. ”Nja, jag blir så desorienterad då. Och sen får jag ont i huvudet”, svarade jag. ”Märkligt. Jag har lite svårt att få in i min hjärna att alla inte tänker som jag”. ”Jo, det är ganska vanligt”, sa jag och drack av min öl. Det var efter att jag berättat en anekdot om när jag en gång blev mordhotad av en finsk kvinna på Theodoras som det lilla skogstrollet hade föreslagit att vi skulle gå dit.

-Önskar du att du hade kunnat slåss när du gick på högstadiet?

-Ja, verkligen. Det hade till exempel underlättat den där gången jag skulle gå på toaletten och blev stoppad i korridoren av tre killar med butterflyknivar.

-Jag med.

-Men jag trodde du gick i Waldorfskola, där man spelar flöjt och klappar på vitmossa?

-Precis. Just därför hade det varit skönt att få slåss lite.

Klockan hade hunnit bli närmre två på natten när vi satt i bussen från Gullmarsplan på väg hemåt. Det var mörkt och regnigt och längst bak satt tre tonårstjejer och sjöng atonalt. Vi var båda trötta och satt tysta bredvid varandra. Med tanke på att hon skulle upp och jobba om bara några timmar kände jag mig utvald över att hon velat umgås så länge med mig. Jag var utmattad, regnvåt och fullständigt harmonisk. Det lilla skogstrollet gav ifrån sig ett fundersamt läte som jag lärt mig betyder att hon har funderat på något och nu är på väg att säga det. ”Du,” sa hon. Jag vände mig mot henne och såg att hon tittade på mig. Hon log. ”Ja?” sa jag och log tillbaka. Regnet smattrade mot rutan och tonårstjejerna skrålade. Ingen av oss bröt ögonkontakten. Hon tvekade. ”Du kan få låna min spikmatta om du vill”.

0 Responses to “Hinderbana, spikmatta och sen då?”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: