Mitt liv som ninja

När jag var sju år skulle min familj åka på bilsemester till Spanien. Jag hade innan dess inte varit längre utomlands än Danmark, så medelhavet klingade för mig exotiskt och spännande. Upprymd, och ja, lite mallig, försökte jag imponera på mina klasskamrater när vi spelade kula på skolgården genom att berätta om min stundande utlandsvisit. Nu växte jag dessvärre upp i Halmstads motsvarighet till Djursholm, så en sketen bilsemester framstod i mina klasskamraters öron som marginellt mer spännande än en campingsemester till Riddarhyttan.

Då det rörde sig om en flera dagars lång bilresa insåg mina föräldrar det kloka i att hålla mig och min storebror bedövade med godis och serietidningar. Eftersom smågodis i lösvikt kostade mer än guld på 80-talet införskaffades en kasse baltisk fulchoklad. I samma anda köptes serietidningarna kilovis på Rolles lumphandel i hamnen. Så det var i baksätet på en silvrig volvo 240, på väg genom Tyskland, som jag kom att läsa det begagnade nummer av serietidningen Magnum som skulle komma att förändra mitt liv för gott.

I tidningen fanns en serie om en ninja. Med hjälp av kaststjärnor och karatesparkar bekämpade han nazister under 2:a världskriget. Jag var såld. Jag hade aldrig hört talas om ninjor förut, men där och då förstod jag att syftet med mitt liv var att bli en ninja. Och så var en lång och hård väg inledd.

Först studerade jag Karate Kid och tränade kullerbyttor i soffan med min granne Oscar. Jag övade rundsparkar som Paolo Roberto i Stockholmsnatt. På mellanstadiet gjorde jag och Martin kaststjärnor i slöjden som vi tränade med i korridorerna. På högstadiet karateträning med gradering till grönt bälte.

Med åren föll dock mitt intresse för ninjor i glömska. 80-talet, ninjornas årtionde, hade sett sitt slut och rock n’ rollen tog över. Kaststjärnor byttes mot Kurt Cobain och istället för en karriär som lönnmördare gav jag mig in i reklambranschen. Ninjan var glömd.

Trodde jag.

Häromdagen såg jag filmen Ninja Assassin från 2010 och det var som att jag var sju år igen. Jag inser att jag tyvärr nu är för gammal och ovig för att bli en ninja själv. Det tåget har gått. Så istället tänker jag adoptera ett dussin barn från Indien och omvandla källaren till en dödlig träningslokal/hemligt högkvarter. Jag ska döpa dem efter årets månader och favorisera sommarmånaderna. Om 15 år kommer jag att ha min egen klan med ninjor som lyder bara mig.

Nu ska jag tillverka en nunchaku av två stolsben och en cykelkedja.

Detta är alltså inte filmen jag såg, utan 80-tals klassikern Ninja Mission.

2 Responses to “Mitt liv som ninja”



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: