En date på liv och död

Igår satt jag uppe på ett tak och tittade på natthimlen. Det här låter kanske inte så märkvärdigt, men om man känner mig så vet man att jag inte bara är otroligt höjdrädd utan även är fruktansvärt dålig på att klättra på saker. Jag skulle faktiskt säga att det var med fara för mitt liv som jag, något berusad, krampaktigt kravlade mig upp på ett brant tak i mörkret. Men jag går händelserna i förväg.

Igår var jag på date med det lilla skogstrollet som bor i gruppboendet i källaren och så här i efterhand får jag nog beskriva det som en rätt lyckad kväll. Jag vaknade vid tretiden på eftermiddagen, desorienterad och lätt ångestdriven efter ett par nätters arbete och en helg i Halmstad. Det lilla skogstrollet å sin sida hade sin egen ångest att tampas med. Jag fann henne i fosterställning i en mörk vrå under trappen, skakandes av stress inför tanken på att åka in till staden. Tre veckors isolation i Älvsjö hade gett henne en något jagad uppsyn. ”Måste vi verkligen åka?” sa hon. Orden kom ut som en knappt hörbar viskning, men det gick inte att missta sig på hennes skräckslagna blick.  Jag tyckte det var lite bedårande och drog med henne till pendeltåget.

Efter att ha övat exponering för alkoholister och punkare vid Fatbursparken fortsatte vi ner till Skanstull för tillvänjning av trafik och trängsel. Några gånger försökte hon fly genom att klättra upp i träd, men då talade jag med lugn röst och lockade med riskakor för att få ner henne till trottoaren igen. Vi promenerade vidare från Skanstull, längs med vattnet bort till Hornstull, med paus för att dricka öl på en uteservering vid en brygga och titta på solnedgången.

Väl hemma vid huset igen hade det blivit kväll och mörkt. Jag orkar inte gå in i detalj på hur det kom sig att vi bestämde oss för att klättra upp på taket. Hon hade tittat längtansfullt på tak hela kvällen och jag ville väl helt enkelt förlänga stunden fram till avsked. Hur som helst. Det lilla trollet skuttade vigt upp på taket och kilade upp och satte sig avslappnat vid skorstenen. Min egen uppstigning kan bäst beskrivas som: inte så graciös. Det är otroligt vilken kraft man kan få av behovet av att inte göra bort sig. Det och förstås den faktiska fysiska faran i att hänga ett par meter över marken med bara lösa takpannor som fäste. Vi satt en stund på takåsen och tittade ut över Älvsjö med omnejd. Det var fint.

Min nedstigning var om möjligt ännu mindre graciös. Jag antar att mörkret i alla fall dolde det mesta av mitt panikslagna uttryck. Skrubbsåren och de ömmande revbenen – ja, dem är det ju bara jag som märker av. Väl nere tände jag en cigarett och hon satte sig bredvid. Sen satt vi där i mörkret. Tysta. Förväntansfulla.

Då började det ösregna.

0 Responses to “En date på liv och död”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Arkiv

juli 2010
M T O T F L S
    Aug »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Gör sällskap med 7 andra följare


%d bloggare gillar detta: