Nere i kulverten

Förra helgen befann sig jag och Charlotte nere i kulverten under mansavdelningen på gamla Långbro mentalsjukhus. Det här är inte fullt så märkligt som det låter. Källarlokalerna hyrs numera ut som replokaler för musikanter och Charlotte var vänlig nog att hjälpa mig att transportera dit ett digitalpiano.

När vi gick genom kulverten såg vi en liten dörr som jag inte tidigare lagt märke till. Den mätte uppskattningsvis halvannan meter i höjd och stod på glänt. Vår nyfikenhet drev oss att titta in och vi såg att den ledde in i en liten minikorridor. Jag tänker mig att det var här man vårdade personer som inte bara var mycket korta i rocken, utan också mycket stökiga.

 

Uppspelt som ett barn på julafton.

Fotodagbok

Innevarande dag, liksom gårdagen, var tänkt att helt ägnas åt att skriva en skriftlig inlämning till skolan. De planerna har hittills gått om stöpet. Istället dricker jag kaffe och går runt hemma och fotodokumenterar tillvaron med min telefon.


Henrik motionerar på sin cykel av märket Monark. Den är köpt begagnad men vi gissar att den är från 70-talet.


Emelie levererar några schyssta kickar i köket.

En bild jag ritat under en föreläsning. Den handlade om motivation i arbetslivet.

Emelie hänger tvätt. På internationella kvinnodagen.

Min Katt

Det har flyttat in en katt i mitt gruppboende. Antagligen en av de mesigaste katter jag någonsin träffat. Den är skelögd dessutom. Och troligtvis svagbegåvad.

Har jag nämnt att jag inte är särskilt förtjust i katter? För det är jag inte. Det gäller även den här katten. Dessutom är jag allergisk.

Jag växte upp med en katt. Missan hette hon. Varje gång man kelade med henne så fick hon ofelaktigt förr eller senare ett mindre utbrott. När hon tyckte att det var färdigkelat markerade hon detta genom att aggressivt bita och riva en i armen.

Katter är autistiska. De går runt i sin egen lilla värld och är avvikande i den sociala kontakten.

Jag har ritat en bild av katten i MS Paint. Den ser ut lite som en färglös version av Hello Kitty. När jag tittar på bilden så känner jag att jag tycker lite mer om katten. Har jag nämnt att jag har en böjelse för Hello Kitty?

 

Fuck Off Kitty!

Abstinensbesvär

Jag håller på att sluta röka. Tror jag. Det är lite oklart var gränsen går mellan att vara i färd med att sluta och att faktiskt ha slutat. Det kan rent av vara så att jag redan har slutat, men av gammal vana fortsätter att säga att jag håller på att sluta.

Oavsett vad har jag inte varit i närheten av en cigarett på mer än tre veckor. Vilket, utöver att vara personligt rekord, dessutom har gått över förväntan smärtfritt. Det riktigt trixiga började i fredags när jag lite abrupt gav mig på att även sluta med samtliga övriga nikotinpreparat såsom plåster, tuggummin och sugtabletter.

Man ska inte underskatta nikotinabstinens.

Det mest påträngande besväret, utöver nedstämdhet, ångest och milda paranoida föreställningar, är att jag får aggressiva humörsvängningar med impulsgenombrott. Eller formulerat lite annorlunda: jag blir väldigt förbannad över småsaker och säger och gör dumma saker som jag ångrar sen. När ilskan sköljer över mig så känner jag mig fullständigt rättfärdigad i min känsla och saknar totalt perspektiv och känsla för proportioner. Som en följd blir även konsekvenstänkandet ordentligt nedsatt.

Några mindre kloka saker jag gjort under nikotinabstinens:

– Knuffat en man som jag tyckte trängde sig i toalettkön på en restaurang (det gjorde han inte).

– Skrikit argt åt en potatisskalare.

-Varit otrevlig och tjurig mot föreläsare.

Så nu går jag och väntar på att dopaminreceptorerna i min hjärnas belöningssystem ska vänja sig vid frånvaron av nikotin. Det kan tydligen ta någon månad.

Blogguppehåll

Idag sitter jag på mitt extrajobb på mobil psykiatri och stirrar håglöst in i datorskärmen. Växelsystemet för telefonin ligger nere och i väntan på att supporten ska lösa problemet finns det inget annat för mig att göra än att dricka ohälsosamma mängder kaffe och läsa statusuppdateringar på facebook.

Och skriva blogg förstås. Det var ju faktiskt så här det började. Med en tråkig dag på jobbet och bristande impulskontroll. Det har gått lång tid sedan jag senast skrev ett inlägg, och jag ska villigt erkänna att det känns såväl ganska rostigt som vingligt att skriva igen. Det är inte att det saknas uppslag att skriva om, tvärtom. Problemet är nog snarare att jag inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja.

Det är många anledningar som samverkat till mitt blogguppehåll. Att skolan började igen spelade förstås in. Mitt avtagande skrivande berodde i och för sig inte så mycket på studierna i sig, som på det faktum att jag i och med skolstarten träffade en tjej som jag blev himlastormande kär i och som sedemera blev min flickvän. Sedan dess har allt annat hamnat lite på paus.

Hon är något av en socialfobiker min flickvän, och när vi började träffas undanbad hon sig bestämt från att bli omnämnd i min blogg. Jag tänker att jag därför ska tillägna henne ett helt eget inlägg så småningom. Det bästa sättet att bli av med sina fobier är att genom att utsätta sig för det som skrämmer. Det har jag lärt mig i skolan.

En annan delförklaring till mitt uppehåll är helt enkelt gammal hederlig prestationsångest. Efter mitt inlägg om Sverigedemokraternas valfilm så steg besökarantalet på sidan drastiskt. Jag föreställde mig att antalet besökare så småningom skulle börja dala igen och återgå till en mer anspråkslös nivå. Men det gjorde de inte. Det är förstås fantastiskt roligt att en massa människor vill läsa vad man skriver, men samtidigt växer känslan av att det man producerar måste vara bra. Detta i kombination med min prestationsinriktade och självkritiska läggning resulterade i att bloggandets mer lustbetonade inslag ersattes av ångest.

Nu är jag nere på tre besökare om dagen och känner att jag kan börja smygblogga lite försiktigt igen.

Damp-unge

Min klasskamrat Charlotte tror att jag har ADHD. Det var efter några dagars grupparbete tillsammans som hon lite finkänsligt lade fram sin hypotes om min eventuella neuropsykologiska störning.

-Det är något allvarligt fel på din överaktiva hjärna! Har du ADHD eller?

Av det vi läst i skolan om ADHD har jag förstått att man som barn ska ha varit en sådan där jobbig unge som kastar möbler i klassrummet och att man i vuxen ålder absolut inte ska klara av att sköta högre studier. Har man ADHD klarar man sig inte i samhället utan medicinering. Så jag invände förstås och sa att jag självklart inte har ADHD. Jag förklarade att jag bara är lite överaktiv och kan bli pratig när jag varvar upp. Jag kan ju koncentrera mig jättebra på vissa saker. Ibland för bra. Det händer till och med att jag blir så koncentrerad på något jag sysslar med att jag knappt äter eller sover på flera dagar.

-Jo, det kallas för hyperfokusering. Personer med ADHD kan i regel koncentrera sig på saker som är roliga eller tillräckligt stimulerande.

-Ja, ok då. Men jag klarar ju av skolan. Visst att jag blir väldigt rastlös av föreläsningar, men det funkar ju. Det är inte så att jag börjar springa runt i klassrummet.

-Nä, vuxna personer med ADHD gör sällan det. Särskilt inte högbegåvade. De utvecklar kompensatoriska strategier istället. Hur funkar det för dig när du inte ritar, viker origami eller löser sudoku under en föreläsning?

Fan också. Eftersom jag fortfarande inte ville vara en jobbig damp-unge, och faktiskt kände mig ganska sårad och ledsen över att hon trodde att jag var det, så fortsatte jag att argumentera emot. Problemet är att hon gjorde sin kandidatpraktik på Karolinska på en avdelning för utredning av ADHD och har med andra ord väldigt bra koll på vad hon pratar om. Det tog ungefär en vecka av fortsatt argumenterande innan jag började tänka att hon kanske har rätt.

Nu har jag läst in mig lite mer på ADHD i allmänhet och på hur det yttrar sig hos personer med hög IQ i synnerhet, och jag tycker att jag uppfyller oroväckande många diagnoskriterier. En fara med att läsa psykiatriska diagnoser är att de så gott som helt är beteendebaserade. Och med tanke på att till exempel ADHD handlar om beteenden som vi alla uppvisar och har problem med i varierande grad är det lätt hänt att man tycker att man känner igen sig. Jag vill dock gärna tro att mina år på psykologprogrammet och inom psykiatrin har lärt mig att inte läsa diagnoser som horoskop och att jag någorlunda kan skilja mellan när ett beteende är relevant i klinisk bemärkelse och när det faller inom normalzonen.

När jag presenterade idén om att jag kanske har ADHD för en god vän så ställde han en intressant fråga. Han undrade vad det skulle spela för roll om jag faktiskt skulle få en diagnos. Jag fick fundera en stund innan jag lyckades klura ut varför jag någonstans är väldigt lockad av möjligheten att det skulle kunna vara så att jag har ADHD. För det är jag.

Det finns ett antal områden i mitt liv som jag inte får att fungera som de borde. Jag klarar inte av att äta eller sova ordentligt och regelbundet. Mitt rum är alltid stökigt och ostädat. Jag lyckas inte hålla reda på tider, klassrum och examinationer i skolan och jag slarvar bort viktiga papper och räkningar. Även om jag distraherar mig själv med att rita, vika origami eller spela sudoku så är det fortfarande stressande att sitta på föreläsningar. Känslan av rastlöshet är väldigt påfrestande och även om den kan distraheras bort med kreativ verksamhet så är det paradoxalt nog utmattande att alltid känna ett driv att göra något.

Men, det är väl bara att ta sig i kragen och skärpa till sig, kan man tycka. Jo, det är vad jag har försökt med i snart 33 år. Och det fungerar i en vecka eller två. Om jag till exempel verkligen bestämmer mig för att sköta mig med maten så går det. Men bara så länge jag gör det till högsta prioritet och sätter allt annat åt sidan. Så fort något annat dyker upp så är jag tillbaka på att leva på fryspizzor och yoghurt. Jag har aldrig förstått hur folk orkar hålla på och laga mat varje dag. För att inte tala om att komma ihåg att handla råvaror och tänka ut recept. Det tar ju så mycket energi att man inte får något annat gjort.

Det som gör mig fundersam är varför jag klarar av att prestera väldigt bra inom vissa områden, men misslyckas kapitalt med saker som egentligen borde vara enkla. Jag har försökt med listor och kalendrar, att skriva upp aktiviteter på ett schema och ställa alarm för att påminna mig. Men det fungerar aldrig. Min egen förklaring har varit att jag helt enkelt är lat och slarvig. Med tanke på vilka ansträngningar jag ändå gjort över åren för att förändra mig så kan jag i nuläget tycka att det ligger något orättvist över min egen förklaring. En diagnos hade i någon bemärkelse inneburit en upprättelse inför mig själv. Och om medicinering med metylfenidat innebär att det faktiskt skulle bli mer hanterbart att sitta på föreläsningar, läsa kurslitteratur etc, så skulle det vara fantastiskt skönt.

Nu har jag fått tid för ett bedömningssamtal för en ADHD-utredning på Karolinska. Charlotte var vänlig nog att ringa upp dem och lämna över luren till mig. Tack Charlotte!

Mina inre röster

Jag har under senare år ägnat mig åt att göra mig själv uppmärksam på mitt inre tankeflöde. Jag har märkt att det hela tiden pågår en massa tankeprocesser som utifrån observation av omvärlden formulerar hypoteser, värderar och drar slutsatser. Detta är vad man inom kognitiv beteendeteori skulle kalla för automatiska tankar. Vad som är speciellt med dem är att de sker mer eller mindre omedvetet och därför kan vara svåra att observera.

I början var det ganska krångligt att lyckas fånga upp tankarna och lyfta fram dem till en medveten nivå, men nu sker det rätt så mycket på automatik. Det är faktiskt ganska roligt att observera sitt eget automatiska tänkande. Själv har jag till exempel upptäckt hur mycket dumma saker jag tänker hela tiden. Särskilt när jag blir osäker och otrygg.

Jag har formulerat en liten topografisk modell över hur tankarna yttrar sig. Det är förstås bara ett försök att konkretisera och förenkla något som är väldigt diffust till sin natur, men det känns ändå hyggligt träffande som beskrivning. Oftast ter det sig som att jag har två separata tankespår eller röster som maler i huvudet på mig. Jag har döpt dem till Förnuftet och Borderlinerösten och de är aldrig någonsin överens. Vilken av dem som har starkast styrkraft på mitt handlande varierar med humör och situation, men jag har märkt att det underlättar i beslutsfattandet att jag blivit bättre på att uppmärksamma båda.

Förnuftet talar ganska lugnt och sakligt. Det hetsar aldrig upp sig utan tar ställning till all tillgänglig information och försöker dra så korrekta slutsatser som möjligt. Borderlinerösten å andra sidan är inte saklig för fem öre. Den är växelvis arg och skriker, tjurar eller försöker manipulera med fulretorik. Jag har lärt mig att det så gott som alltid blir bra om jag gör tvärtemot vad Borderlinerösten vill, men den jäveln kan vara väldigt övertygande och vet precis hur den ska spela på mina rädslor och svagheter.

En vän: Den här låten du skrivit är verkligen jättebra!

Borderlinerösten: Det säger hon bara för att vara snäll.

Förnuftet: Jo, fast hon har ju vid tidigare tillfällen faktiskt varit ärlig och sagt när hon inte tycker att en låt är bra.

Jag: Tycker du det?

En vän: Ja! Den är grym!

Förnuftet: Jag bedömer att hennes kroppspråk och uttryck är ärligt. Det förefaller vara äkta entusiasm.

Borderlinerösten: Jo, visst. Men vad vet hon om musik egentligen?

Förnuftet: Va? Hon har ju jättebra musiksmak.

Jag: Oj, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Borderlinerösten: Bra musiksmak? Är du körd i huvudet eller? Om hon gillar den här låten så kan hon uppenbarligen inte ha någon smak överhuvudtaget.

Förnuftet: Hur menar du? Vad har det med hennes estetiska omdöme att göra?

Borderlinerösten: Det är ju en asdålig låt. Det är ju vi som gjort den. Om hon gillar den så vet hon inte skit om vad som är bra musik.

Förnuftet: Va? Men så kan du ju inte resonera. Nu har ju du förutsatt att låten är dåligt vilket gör ditt antagande analytiskt sant, oavsett empiri.

Borderlinerösten: Din mamma är analytiskt sann!

Jag: Eh, jag vet inte riktigt.

En vän: Vadå?

Förnuftet: Nu är du bara dum.

Borderlinerösten: Bättre det än att vara en äcklig crackhora. Som din mamma!

Förnuftet: Nä, nu får du ta och lugna ner…

Borderlinerösten: Din mamma är en crackhora! Din mamma är en crackhora!

Jag: Jag tycker nog inte att låten är så bra faktiskt.

I och med att jag nu gått och träffat en tjej som jag är upp över öronen förälskad i så får Borderlinerösten gott om spelrum. All osäkerhet över att inte duga till och all rädsla för att bli ratad av den person jag vill vara med mest i hela världen är som en diet av pizza och ryssfemmor för Borderlinerösten. När jag väl träffar henne går det överlag bra. Då tjurar Borderlinerösten i ett hörn och muttrar ohörbart, dränkt av all ömhet och bekräftelse hon  öser över mig. Det går mindre bra när vi inte ses. Jag har upptäckt att det tar ganska exakt tolv timmar från det att vi sagt hej då till att Borderlinerösten återfått full styrka och löper amok i mitt huvud.

Nu, till exempel, har vi inte setts sedan igår morse. Vi har bestämt att vi ska ses ikväll och Borderlinerösten skriker åt mig att jag ska strunta i att åka hem till henne och istället stanna hemma och spela svår. Då blir det drama och upprörda känslor. Borderlinerösten älskar drama och upprörda känslor. Då får vi för det första uppmärksamhet. För det andra kommer saker att gå dåligt, vilket bekräftar att Borderlinerösten hade rätt i sitt antagande att den här relationen är dömd att misslyckas. Borderlinerösten försöker övertyga mig om att hon inte alls vill träffa mig ikväll, utan att jag bara är klängig och jobbig och att hon har ändrat sig och inte vill vara med mig mer.

Förnuftet försöker resonera och åberopar alla fina saker hon sagt till mig och att det ju var hennes förslag att ses. Problemet är att Borderlinerösten inte lyssnar på goda argument. Men den är ändå rätt skicklig på att använda sig av logiskt resonerande när den kontrar. ”Ja, hon kanske har velat träffa dig hittills. Men du vet ju att induktiv slutledning inte är logiskt giltig. Så du kan aldrig vara säker. Och dessutom är din mamma en tjackhora.”

Hyggligt ofta blir jag rätt trött på att vara jag.


Arkiv

december 2016
M T O T F L S
« Mar    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Gör sällskap med 7 andra följare